Jämlikhet…

Jämlikhet

Det finns få ord som är helt oantastbara. Frihet är ett av dessa ord. Jämlikhet är ett annat. Få eller ens inga av våra riktiga politiker vill väl idag ha ett samhälle som inte är jämlikt. Jämlikt vadå? Det är svårare att svara på och det försöker politikerna i görligaste mån låta bli att svara på. Jag kan förstå dem.

Jämlikhet bör rent definitionsmässigt vara ett begrepp som illustrerar det utopiskt sociala förhållandet inom en stat. Alla politiska aktörer (åtminstone de flesta) strävar efter ett jämlikt samhälle. Jämlikt utifrån deras preferenser. Det finns ett grundlagsstadgat stöd för den svenska jämlikheten. Alla skall bedömas lika inför lagen. Men inför samhället?

Jämlikhet blev ett modeord redan 1789 och har sedan dess varit oantastligt. Av förståeliga skäl. Idag har dock begreppet, som så mycket annat, fått en annan innebörd och bör inte längre vara oantastligt. Inom begreppet jämlikhet döljer sig idag jämställdhet, likställdhet, rättvisa, ekonomi och övriga sociala företeelser. Det handlar inte längre bara om att behandlas lika. Det handlar om att behandlas samma.

Jämlikhet och jämställdhet skiljer sig på riktningspunkten. Jämställdhet handlar om jämlikhet mellan könen. Vanligen kan det kategoriseras som övergripande feminism. Likställdhet är något annorlunda då det kräver samma behandling oavsett utgångspremiss. Rättvisa har egentligen inget alls med jämlikhet att göra. De är på intet sätt sammankopplade. Ekonomi faller ofta (och gärna) under kategorin av jämlikhet, tyvärr hamnar det under den kategorin när det klistras samman med begreppet rättvisa. Övriga sociala företeelser som inte har ett jämnt delbart utfall blir ofta granskat med kritiska jämlikhetsögon.

Varför ska man då kritisera ett begrepp som jämlikhet? Är inte alla subkategorierna beundransvärda? Nej, det är de inte nödvändigtvis. Men är det verkligen en anledning att ens granska jämlikheten? Ja. Eftersom det har blivit ett begrepp som det slängs och flängs med så måste det synas.

Det är nämligen så att jämlikhet inte nödvändigtvis är positivt. Det kan vara negativt och rent ut sagt kontraproduktivt. Inte alltid. Inte ens ofta. Men ibland. Och ibland är tillräckligt ofta. När strävan efter jämlikhet blir orättvis uppstår tveklöst situationer som kan vara problematiska. Men på vilket sett kan det då bli orättvist med jämlikhet?

Jämlikhet blir orättvis när man drar den till sin ytterkant. Eller när politikerna slänger in begreppet i allsköns olika sammanhang. Ett samhälle blir inte jämlikt bara för att alla har lika mycket. Det blir inte heller jämlikt bara för att alla kan tänkas förtjäna lika mycket. Det blir orättvist när man strävar efter att alla alltid ska få lika mycket, ha lika mycket, vilja lika mycket, tänka lika mycket. Då blir samhället istället likformigt. Och de som strävar efter jämlikhet bör aldrig kunna acceptera likformighet som samhällstruktur då det är kvävande.

Många politiker har idag inte insett skillnaden mellan jämlikhet och orättvist funnen likformighet. En politisk agenda som syftar till att likställa allt för många samhällsstrukturer i jämlikhetens namn är farlig. Frågan är om politikerna är medvetna om detta.

Jämlikhet är en status som ska eftersträvas med reformerta metoder och undermedveten socialantropologisk syftning. Då det sker medvetet i allt för stor utsträckning blir effekterna allt för omfattande och resultatet allt för skiftande. Jämlikhet kommer ur tanke inte ord. Jämlikhet måste formas med tanke utan ord. Man kan aldrig övertala ett samhälle att bli jämlikt, men man kanske kan övertyga det?