Detta blir mer av en artikel rörande…

Detta blir mer av en artikel rörande min syn på den svenska monarkin än en redogörelse för monarkin i allmänhet. Inledningsvis skall klargöras att jag är stark förespråkare av monarki, något som sannolikt kommer att framgå av min text.

Den svenska monarkin har en lång och mycket stark tradition. Det är av många hävdat att vi idag står inför en situation där monarkin har rekordlågt stöd, särskilt med Thomas Sjöbergs bok i beaktande. Den svenska motviljan mot demokrati har vuxit under en lång tid, kanske på grund av en allt för folklig monark, kanske på grund av en tydlig socialistisk ideologi hos folket.

För att återvända till Sjöbergs bok, Den motvillige monarken, är den under de första 188 sidorna odelat positiva till Konungen. Trots att boken är amatörmässigt skrivet genomlyser mångas positiva uppfattning om den unga kronprinsen som sedermera blev ”den motvilliga monarken”. Boken består till stora delar av citat tagna ur sin kontext, genomgående är att dessa citat är positiva till kronprinsen. Trots hans dokumenterade (och offentliga) problem med dyslexin sägs han ha varit mycket duktig i skolan, han fick goda vitsord från såväl flottan som infanteriet och han genomgick ett antal kurser på universitet, detta förefaller föga rimligt. Den svenska kronprinsen skyddas än idag av trogna lärare och vänner.

När boken efter sida 188 går in för att smutskasta kungen blir påståendena än lösare och larvigare. Att det är tre författare till boken märks tydligt eftersom språket är varierat och kapitlen inte alltid är i samma litterära stil. Nå, nu ska jag inte kritisera den uppenbart vinklade boken mer. Har ni inte läst den, gör det inte.

Åter till monarkin. Först och främst. Finns det några grundläggande premisser för att vara motståndare mot monarki? Ja. Det finns tre, varav två är väldigt nära sammanlänkande. Först och främst kan man kritisera monarkin för att vara en förlegat tradition i ett modernt samhälle. Därefter är den rent sociala aspekten, alla människor skall födas och dö som likar och sist kommer den politiska aspekten. Regeringsformens femte kapitels åttonde paragraf stadgar att statschefen inte kan åtalas för sina gärningar. Jag kommer gå igenom dessa argument stegvis.

Traditionsargumentet. Även om man inte är en förespråkare av nationalstaten, även om man hellre ser till de hemska brott som den svenska staten gjort sig skyldiga till under sin expansiva period bör man kunna erkänna att Sverige har en stolt historia som många uppskattar att identifiera sig med. Men likväl argumenteras det frekvent att monarkin är en gammal institution som vi borde göra oss av med i vår strävan att vara en modern stat. Jag håller inte med om detta. Jag anser att en stats historia definierar den. Eftersom nationalstaten är en viktig beståndsdel i unionsbyggandet och så skall förbli är det enbart positivt om vi har starka, nationella, institutioner att luta oss mot.

Det sociala argumentet. Alla föds som likar. Alla dör som likar. Det brukar sägas att det inte finns någon regel utan undantag. Eftersom socialt konstruerade uppfattningar, såsom att vi alla är lika, är just socialt konstruerat – en norm – bör det få finnas undantag till detta. I det här fallet är undantaget tämligen harmlöst för alla som inte tvingas växa upp som blivande regent. Kronprinssessan har möjlighet att abdikera, så har även kungen.

Det politiska argumentet. Det är svårt att argumentera emot att alla skall vara lika inför lagen. Det är en position som jag själv förespråkar och jag skulle inte ha något emot om RF 5:8 (tidigare 5:7) togs bort ur den svenska författningssamlingen.
Vilka är då fördelarna med en svensk monarki? Inledningsvis är den svenska monarken en kulturbärare, något som i en allt mer digitaliserad och snabbväxlande värld behövs. Utöver detta är monarken Sveriges ansikte utåt, vår reklampelare, något som jag sannerligen uppskattar. Kungen är i sanning en Svensson med lite för mycket ansvar och lite för mycket pengar. Och på tal om pengar, ytterligare en liten fördel med monarkin är att vi har en naturlig kanal för att underhålla de svenska slotten.

Men till sist och syvenes är det i mina ögon den tradition och stolta historia som konungen representerar som jag respekterar och uppskattar. Givetvis skulle jag gärna se en klassisk krigarkonung (utan något krig att utkämpa) på den svenska tronen. Nu har vi en genomsnittlig svensk och det är den bild vi får förmedla utåt. Det tror jag är positivt. Jag tror att det Bernadottska konungahuset är här för att stanna, så länge deras släkt lever vidare.